Den Svenska högskolan har gått från att vara ett elituniversitet till att bli massuniversitet. Att fler får en examen från högskolan är positivt för både individen och samhället, men matchningen av universitetsutbildningar mot arbetsmarknaden måste förbättras. Att studera på universitet ska inte i första hand vara en arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Genom att ge blivande studenter en förbättrad information om vart framtidens arbeten kommer att finnas förbättras anställningsbarhet efter avslutade studier. Samtidigt kan näringslivet och det offentligas behov av kvalificerad arbetskraft i Stockholmsregionen tillgodoses.
Utbyggnaden av högskoleplatser har i högre grad styrts av studenternas efterfrågan än av arbetsmarknadens behov. Om inte den bristande kopplingen mellan näringsliv och högskola åtgärdas ”luras” studenterna att gå utbildningar som inte leder till arbete utan utanförskap.
Fakta:
Fram till 1940-talet universitetsutbildades mindre än 1 procent. Vid slutet av 1990-talet utbildades 40 procent vid universitetet. I Stockholms län år 2010 var övergången från gymnasiet till högre utbildning inom 3 år 44,9 procent. Inom Stockholms läns landsting råder det brist på utbildade läkare inom anestesi, allmänmedicin, psykiatri och ögon, distriktssköterskor, sjuksköterskor inom psykiatri och barnsjuksköterskor samt tandläkare. Stockholms läns landsting har haft svårt att rekrytera strategiska kompetenser såsom erfarna fastighetsförvaltare, projektledare, kvalificerade ekonomer och IT-projektledare.
No comments:
Post a Comment