Tuesday, February 14, 2012

Problemet är att för lite journalinformation förs över, inte för mycket

Frågan om sammanhållna patientjournaler är en ofta återkommande fråga i debatten, nu senast i ett stort reportage i Dagens Nyheter 14 februari. Jag tycker att det är olyckligt att fokus så ofta hamnar på integritetsfrågor och sällan på vårdkvalitén. När den borgerliga alliansen tillträdde så fanns cirka 80 olika journalsystem i Stockholms läns landsting. Detta ledde till stora patientrisker och till ett väldigt ineffektivt arbetssätt. Varje gång man bytte klinik var man tvungen att upprepa all information för en ny sjuksköterska eller läkare. Detta ledde till att patienter fick onödigt långa väntetider. Efter ett omfattande arbeta har vi nu lyckats få in 200 vårdenheter, däribland alla större sjukhus, i ett och samma journalsystem. Detta leder till stora effektivitetsvinster, men framförallt så leder det till att vården blir säkrare för patienterna. Brister i överföringen av patientjournaler leder till stora patientrisker. Enligt Socialstyrelsens bedömningar så avlider uppskattningsvis 3~000 varje år på grund av undvikbara dödsfall. Dessa dödsfall inträffar på grund av att flera saker går fel i en lång kedja av händelser, men ett stort antal studier, såväl svenska som utländska, slår fast att dålig informationsöverföring är en av de största och mest allvarliga bidragande orsakerna. Jag tycker att det är otillständigt att exempelvis den information som ambulanspersonal får ta emot, inte får föras vidare till akutmottagningen som tar emot patienten, om det skulle vara så att patienten inte är vid medvetande för att ge sitt medgivande. I detta och många andra fall så har jakten på integritet gått alldeles för långt. Självfallet ska patientsystemen vara utformade för att skydda patienternas integritet, men för mig måste patientsäkerheten alltid komma i första rummet. Den stora utmaningen inom vården är att se till att mer information delas mellan olika vårdgivare, inte mindre.

Redan idag är der förbjudet för sjukvårdspersonal att eftersöka information om patienter som de inte vårdar och det finns flera exempel på att vårdpersonal dömts till dagsböter när de på ett felaktigt sätt läst patienters journaler. Detta är i första hand en ledarskapsfråga och här behövs ingen förändrad lagstiftning. Det innebär att även om det finns många anställda inom vården som har en teknisk möjlighet att ta del av patientinformation, så ska alla känna till att överträdelser kommer att upptäckas och beivras. Att med ett aktivt arbete i ledningen stärka kunskapen om detta är en betydligt viktigare insats för patientens integritet än att sätta upp hinder för att föra över patientinformation mellan vårdgivare. Gärna integritet, men först en rejäl patientsäkerhet värd namnet.

Stig Nyman
Äldre- och forskningslandstingsråd

1 comment:

Medicinrättsbloggen said...

Jag håller med dig om att det finns patientgrupper som är hjälpta av systemet om sammanhållen journalföring. Beklagar dock att du bortser fullständigt från att det finns en annan grupp patienter som värdesätter sin integritet eller har känsliga uppgifter i sina journaler, vars förtroende för sjukvården äventyras genom detta system. Risk finns att man drar sig för att söka sjukvård när man skulle behöva. Är själv sjuksköterska och vet hur hanteringen av journaler fungerar i praktiken. Visst har det hänt att vårdanställda har dömts till (lindringa) påföljder efter att ha läst journaler de ej borde ha öppnat, men jag är övertygad om att den överväldigande majoriteten av sådana intrång aldrig upptäcks. Vidare uppfyller spärrsystemet inte på långt de krav som borde ställas idag - i stora delar av landet har patienter överhuvudtaget inte informerats om att sammanhållen journalföring tillämpas och ingen information om hur man spärrar journaluppgifter finns att tillgå. Inte ens Patientnämnden är klar över hur man ska göra för att spärra uppgifter i en journal.

Personligen hade jag betydligt hellre sett att sammanhållen journalföring var något som patienter med intresse av detta kunde ansluta sig till, inte att det är huvudregeln. För en del patienter blir detta ett maktövergrepp från sjukvårdens sida, snarare än något som bidrar till patientsäkerhet.