Reflexioner 2009:04

2009-01-23
Reflexioner 2009:04

Krisen hos kristdemokraterna – finns den?
Förra veckans val av kandidater till valsedeln inför årets val till EU-parlamentet hos kristdemokraterna har väckt uppståndelse så till den grad att det blir kvällstidningsuppslag och särskilt debattprogram i Public Servicetelevisionen.
Jag undrar om mitt partis hantering av provvalsresultat skiljer sig så markant från andra partiers. Jo, i ett fall skiljer det sig och det är i förhållande till miljöpartiets. Jag tycker mig ha sett att dom vänder på kuttingen. Provvalet med medlemsröster kommer sist.
Om skillnaden mellan provval och nominering hos moderaterna av t.ex. fru Bildt, har det inte varit så mycket medial uppståndelse. Inte heller har vi sett särskilt mycket om folkpartiets och ingenting om centerns.
Att nomineringskommittéernas förslag skiljer sig från beslutande organs slutsatser är vanligt och väcker inte så mycket uppseende. Att kristdemokraternas partifullmäktiges röstande delegater i utomordentlig stor utsträckning stödde nomineringskommitténs förslag hamnar i skuggan av debatten om Lennart Sacrédeus´ kandidatur.
Det har blåst många vindar emot kristdemokraterna, storm och orkan har förekommit. Jag minns 70-talets borgerliga väl organiserade kampanjer emot oss. Jag minns tydligt de 27 år det tog innan partiet kom in i riksdagen.
Vilka partier är i kris på riktigt? Frågan är om inte krisstämpeln lika gärna kunde sättas på centern och folkpartiet som nu utgör tredjedelar av vad dom varit. Nej, kristdemokraterna och alliansen har framtiden för sig. Valresultaten från 50-, 60- och 70-talen betyder ingenting idag. Att se tillbaka kan ge lite relief till dagens situation, men med de insikter vi har idag och som skall vara vägledande fram till tredje söndagen i september 2010, så knyter jag bara förhoppningar till de närmaste årens politiska arbete och väljarnas stöd i nästa allmänna val.

Vi är alldeles för korttänkta…
Villkoren för samhällets styrning av sjukvården behöver förändras. Det stora problemet är det politiskt ljumma intresset för långsiktigt verkande metoder. Vi skyller ibland på att mandatperioderna är för korta. Problemet är, anser jag, att många av oss är alltför korttänkta och sätter partiets välfärd före patienternas och medarbetarnas.
Jag läser i veckans nummer av Dagens Medicin, att moderaterna vill vara självkritiska med hänvisning till att man ”i för hög grad diskuterat formerna för sjukvården snarare än dess innehåll.” Så insiktsfullt. Men vad mer i artikeln av Filippa Reinfeldt och Per Schlingman? Svaret är ökat nationellt ansvar med bl.a. en patienträttighetslagstiftning som reglerar bland annat vilka maximala väntetider som skall gälla. Vällovligt, men alldeles för tunt, tycker jag.
Av sjukvårdsdebatten, den ofta alldeles för ytliga, så kan man få intryck av att alla patienter har likartade behov och alla kan mötas av slimmat sjukvårdssystem.
Innan man kan beskriva och lagstifta maximala väntetider, så måste vi ha bättre kunskap om vårdbehoven. Om det nationella ansvaret skall öka eller statens inflytande intervenera mera, så får staten lov att ställa upp för sjukvårdshuvudmännen och ge oss instrument och resurser för att identifiera och beskriva vårdbehoven så att de kan bli underlag för vår planering och finansiering, i stället för den nu väl evidensbaserade metoden, som går ut på att räkna upp vårdens resurser med lite mindre än förväntad inflation. Evidensen i sammanhanget uppmuntrar inte.

Ett tänkvärt citat:
”Simplicity is the utmost sophistication”.