Stigs reflektioner no. 9

Vårdval – var så god och välj!
Källa till glädje?
Källa till sorg?
Källa till polemik?

Varför gör ni inte som Halland? Varför gör ni inte som Skåne? Varför gör ni som ni gör? Det fria valet av läkare, det införde vi i Stockholms läns landsting 1993-1994. Den då unga husläkarlagen bröt sosseregeringen nacken av efter valet 1994. Man var troligen rädd för att en reform tillkommen under borgerlig ledning skulle lyckas. Visst hade den brister, liksom alla idag existerande s.k. vårdvalsystem och alla kommande.

I veckan publicerades en rapport, författad av socialdemokraterna i vårt landsting. Det enda som är bra är att patienterna får välja läkare får vi veta. Det uttalandet vill jag räkna som ett framsteg. Så har inte inställningen varit särskilt länge. Men allt annat är fel, dyrt, tokigt och så alarmerande dåligt att så stabila och erfarna s-politiker som Ingela Nylund-Watz och Dag Larsson är chockade och talar om groteska orättvisor. Jag vill inte tro dom. I kommentarerna säger man att den ökade tillgängligheten inte gagnar patienterna…

Under mina år i landstinget (jag är inne på mitt 18:e nu) så har jag inte mött särskilt många som lyft det för tillfället eller mandatperioden gällande ersättningssystemet till närheten av ett idealt system. Landstingsalliansen är angelägen om att medverka till ett system som förbättrar och säkrar vård och säkerhet, allt till gagn för patienterna. Steg för steg får tas för att närma oss en ideal modell för vår tid.

Ny politik för en ny tid?!
Jag ser att moderaternas sjukvårdspolitiska arbetsgrupp nu lagt en slutrapport om framtidens moderata vårdpolitik på sin partistyrelses bord för hantering på en partistämma senare i år. I det som lyfts fram som nytt tycker jag mig se två saker. Det ena att man näst intill ångrar den hittills förda sjukvårdspolitiken. Jag och mitt parti har tillsammans med framför allt moderaterna och folkpartiet reformerat sjukvården i vårt landsting under ett par decennier på sätt som fungerat som förebild för andra landsting. Det både vi kristdemokrater och moderaterna gjorde i början av 90-talet, och det kan även jag ångra, det var att vi hade svårt att skilja på mål och medel när vi initierade "konkurrensprogram" och inbjöd personalgrupper och vårdföretag att medverka i vårdgivandet. Det synsättet rättades snabbt till och idag finns ingen anledning att påstå att någon av oss haft fel fokus i vårdpolitiken. Tvärtom! Om vi slarvade med uttrycken, så blev väldigt mycket i våra reformer utomordentligt bra. Ett tecken på det, tycker jag, är att det snart bara är vänsterpartisterna som vill tillbaka till alltmer av samhällsägt inom hälso- och sjukvårdssektorn.

Det andra är de moderata önskningarna om mer av nationell styrning och ledning av vården. Jag delar inte alla av de tankar man för fram. Och jag delar heller inte min partivän Cathrine Pålsson Ahlgrens idéer i hennes inlägg i Dagens Medicin förra veckan. Hon förordar en statlig nämnd, i likhet med Nämnden för statligt tandvårdsstöd eller Nämnden för läkemedelsförmånen. Den nya nämnden skulle kunna heta Nämnden för sjukvårdsförmåner, eller nåt i den stilen. Jag tror att Cathrine har skäl att tänka om. Jag betraktar utspelet som en testballong. Och jag tror att den spricker.

Om Nya Karolinska
I förra veckans utgåva av Läkartidningen fick jag tillfälle att ge motiv och information om Nya Karolinska. Här erbjuder jag mina läsare möjlighet att titta närmare på inlägget här.