Reflexioner 2008:32

2008-11-20
Reflexioner 2008:32

Politikers betydelse för vårdens vardag är liten?!
I veckans nummer av Dagens Medicin uppmärksammas en avhandling som bl.a. säger att politikerna styr skattenivån och lyckas – delvis – att hålla kostnaderna nere. Men annars är sjukvårdspolitikernas verkliga inflytande över den svenska vården mycket liten. Tänkvärt för oss som ägnar mycket energi åt att försöka ordna till det med bättre tillgänglighet och säkerhet genom den politik vi företräder. Att vi, som forskaren Leif Anjou påstår, tror att vi är mer betydelsefulla än vi i faktiskt är, behöver ta till oss av budskapet och tänka om.
En av mina slutsatser om våra ansträngningar har jag ibland uttryckt så här. Varken staten, landstingen eller kommunerna har kunskap om tillvägagångssätt eller erbjuder system för identifiering och beskrivning av vårdbehoven så att dessa kan fungera som bas för planering och finansiering. Detta faktum erbjuder mycket begränsade möjligheter, om några alls, att prioritera till gagn för patienter, vårdens medarbetare och skattebetalare. Vi som är landstingspolitiker styr alldeles för ofta på detaljnivån och följer upp på sätt som knappast ger någon information och vägledning i förhållande till styrningen och ännu mindre i förhållande till vilka vård-behov som det är samhällets ansvar att tillgodose.
Utan att ha tagit del av annat än reportaget i Dagens Medicin, så ser det ut som jag delar en del av Leif Anjous bedömning. Nu har jag beställt avhandlingen.
I sammanhanget dristar jag mig till att erinra om en reform som hade ett politiskt initiativ, som grundades på politiska beslut och som gav eko långt utöver landstingsgränsen. Jag tänker på konverteringen av St. Görans sjukhus till ”Capio St. Görans Sjukhus” år 1999.
Det tilltaget fick den dåvarande s-regeringen att stifta en stopplag i ett tempo som inte står långt efter takten i införandet av undantagstillstånd. Och det var väl just undantagstillstånd som den dåvarande regeringen önskade. Men nu finns ingen stopplag och inte så stort intresse från politiskt håll att engagera duktiga entreprenörer att driva sjukhusvård, trots att vi i vårt landsting har en stark borgerlig majoritet. Men om vi inte ”säljer” hela sjukhus, så är vi inne i en process som kan leda till andra spännande lösningar baserade på samverkan mellan offentligt ägd och privat ägd vårdverksamhet i ”joint venturers”. Det sättet att utveckla vården tror jag hör framtiden till.

En fråga om politiskt mod…
I måndags hade jag förmånen att delta och medverka i symposiet om etik och prioriteringar som anordnades av Läkarförbundet och Läkaresällskapet. I det avslutande panelsamtalet lyft jag frågan varför vi nödgas ägna så mycket kraft åt prioriteringsfrågorna inom hälso- och sjukvårdssektorn utan att vi lyfter in hela välfärdssektorn och ifrågasätter de relativt stora resurser som fördelas till personer och familjer med stabil och trygg ekonomi, ordnade arbeten och med nära nog obegränsade valmöjligheter genom samhällets olika transfereringssystem. Jag känner en ödmjuk tacksamhet för chefredaktörens uppmärksamhet i sin ledarartikel i gårdagens utgåva av Dagens Medicin. Frågan jag ändå ställer mig är, om jag har mod nog att fullfölja tanken.

Ett tänkvärt citat:
”Livet består inte av att ha bra kort på hand utan av att spela dem man har väl.”
(Josh Billings)