Vi kommer alla att dö. Det är ett vallöfte vi vet alla landstingspolitiker kan stå för. Men frågan är hur rädda vi behöver vara på vägen mot döden och vad skälet till vår död kommer att vara. En svenska är sjuk i svininfluensa. Ändå har vi de senaste veckorna sett rubrikerna: "Detta kan verkligen explodera", ” Stockholm varnas: den är här" och rädslan späs på av att media basunerar ut att influensan "kan påverka" tre fjärdedelar av svenskarna. Samhällsservice hotas och så vidare.
Men vad är svininfluensa? Det är en influensa, en mutation av H1N1-viruset av det slag som ofta förekommer varje år i en mer eller mindre aggressiv form. Det är inte en pandemi, inte ännu. Kvällspressen kallar det ett "potentiellt hemskt virus", men alla virusinfektion kan potentiellt bli fruktansvärda. Influensa, oavsett prefix från valfri representant av djurriket, gör att du känner dig sjuk. Du bör ta medicin och vila. Du kommer att bli bra igen, om du inte har några komplicerande tillstånd innan du blev sjuk. Det är bäst att undvika nära kontakt med andra människor, som för en vanlig förkylning helt enkelt.
I Mexiko, har 2000 personer fått diagnosen svininfluensa. Cirka 150 av dem har dött, men det kan inte sägas finnas några patologiska tecken på att alla dessa dödsfall är kopplat till den nya influensaliknande stammen; för kom ihåg folk dör hela tiden efter att ha fått influensa. Inte någon annanstans i världen har någon dött av denna infektion och endast en handfull av den nya stammen bekräftas, hur mycket det än kan svida för redaktörerna.
Vi tycks ha förlorat all förmåga att bedöma risk. Vi måste kunna sätta statistik i sitt sammanhang. Vi kan inte relatera dåliga nyheter från Mexiko till en överhängande risk som oundvikligen kommer att ta våra liv. Risken för att få svininfluensa måste vara en på några miljoner. Hälsonyheter skrämmer oss lika bra som terroristhot. Någonstans har alltid någon ett intresse av detta. Vi är beroende av andra som har specialkunskaper för att ge råd och varna oss och ta emot rådgivning på saklig grund, vi använder oss alla av expertis för att bedöma risk och kommunicera den. Världshälsoorganisationen, alltid ivriga att placera sig själva i rampljuset, älskar att prata om att världen ska vara "redo" för en influensapandemi, uppenbarligen på grund av att ingen har skett på en tid. Men det finns inga uppenbara medicinska skäl för denna skrämselpropaganda. Vi antar att världen med samma logik ska vara "redo" för ett andra 11 september.
Som sagt, hälsa skrämmer och via villiga journalister kan mediahungriga läkare, folkhälsotjänstemän i Östersund, Smittskyddsinstitut öppet bråka med Socialstyrelsen och diverse läkemedelsföretag medvetet dra nytta av att manipulera hälsovarningar och den nu rådande kollektiva influensafebern. Nu rekommenderades resenärer att inte åka till Centralamerika på grund av risken för att fånga influensa. Det skulle vara bättre att erbjuda en sådan varning mot den mexikanska kriminaliteten. Men sådan säkerhetshysteri anas sällan. Samma vansinne inträffade med Galna Ko-sjukan, SARS och fågelinfluensan, då WHO varje gång konstaterade att "det kommer att bli 2000-talets första pandemi". Epidemiologer älskar alltså ordet "kan" eftersom det alltid kan försäkra dem om en rubrik.
Under tiden har landstingen i Sverige att hantera riktiga vårdfaror, MRSA, vårdskador, eller TBE alla vilka på sitt sätt spelar en betydligt större roll i tusentals dödsfall på svenska sjukhus än någon svininfluensa gör. Men liksom dödsfall i alkoholism, har vi kommit att betrakta dessa infektioner och olyckor som ett missöde i livet, en risk som vi har accepterat och dolt. Undvikbara smittor och olyckor är inte som svininfluensa, det ger inte en möjlighet för offentliga personer att skrämma och spendera pengar, de har inga rubriker och ingen nationell eller EU-prioritet. De som drabbas måste lida flera år i tystnad utan massor av extra satsningar eller ministermöten i Bryssel. Det perspektivet vill vi påminna alla om.
Går det trots alla larm att lita på svensk hälso- och sjukvård? Självklart! Sverige har bland de bästa medicinska resultaten i världen och landets vårdgivare levererar en vård som många länder avundas oss. Men patientsäkerheten måste prioriteras ännu högre och realism måste prägla hur vi behandlar hot.
