Debatten om fallet med läkaren på Astrid Lindgrens barnsjukhus
Vi vet inte vad som döljer sig bakom åklagarens misstankar och läkaren är inte dömd. Jag vill gärna ansluta mig till de slutsatser som socialministern, Göran Hägglund, gav uttryck för i Svenska Dagbladets debattsida häromdagen. Man kan säga att det finns huvudsakligen tre tänkbara utfall på den nu uppkomna situationen.
För det första, om läkaren har följt de råd och den praxis som gäller och hon frias, då har gripandet varit ett beklagligt och tragiskt misstag.
För det andra, om läkaren uppsåtligt givit barnet en dödlig dos läkemedel och hon fälls, då är rättsläget klart. Det är ett agerande som uppenbart strider mot lagen.
Det är bara i det tredje utfallet, om läkaren har följt praxis och ändå fälls, som vi har ett problem som ställer krav på en ordentlig översyn av lagar och regler på området.
Ex-ministern Ylva Johansson attackerar i flera medier socialminister Göran Hägglund med anklagelser om hur dåliga riktlinjerna för läkarna är, riktlinjer som han ärvt efter henne och ett par av hennes företrädare. Göran Hägglund har sagt att sjukvården är "i livets tjänst". Han avser inte att ta ett enda steg mot att införa dödshjälp i Sverige. Klokt, insiktsfullt och hoppingivande. Den debatten kommer säkert att fortsätta. Mitt parti, kristdemokraterna, arbetar med ett nytt medicinsk etiskt program. Ett sådant arbete skulle alla partier ägna engagemang åt i stället för förhastade utspel.
Det finns starka skäl, som jag ser det, att hysa stor respekt för läkare och sjukvårdspersonal, som dagligen ställs inför svåra avgöranden. Det finns också skäl att med sans och måttfullhet ta det lugnt med snabba uttalanden. Jag uppskattar Socialstyrelsens initiativ till breda och djupa överläggningar i frågor som rests med anledning av den aktuella debatten.
Friday, March 13, 2009
Tuesday, March 3, 2009
Stigs reflektioner no. 9
Vårdval – var så god och välj!
Källa till glädje?
Källa till sorg?
Källa till polemik?
Varför gör ni inte som Halland? Varför gör ni inte som Skåne? Varför gör ni som ni gör? Det fria valet av läkare, det införde vi i Stockholms läns landsting 1993-1994. Den då unga husläkarlagen bröt sosseregeringen nacken av efter valet 1994. Man var troligen rädd för att en reform tillkommen under borgerlig ledning skulle lyckas. Visst hade den brister, liksom alla idag existerande s.k. vårdvalsystem och alla kommande.
I veckan publicerades en rapport, författad av socialdemokraterna i vårt landsting. Det enda som är bra är att patienterna får välja läkare får vi veta. Det uttalandet vill jag räkna som ett framsteg. Så har inte inställningen varit särskilt länge. Men allt annat är fel, dyrt, tokigt och så alarmerande dåligt att så stabila och erfarna s-politiker som Ingela Nylund-Watz och Dag Larsson är chockade och talar om groteska orättvisor. Jag vill inte tro dom. I kommentarerna säger man att den ökade tillgängligheten inte gagnar patienterna…
Under mina år i landstinget (jag är inne på mitt 18:e nu) så har jag inte mött särskilt många som lyft det för tillfället eller mandatperioden gällande ersättningssystemet till närheten av ett idealt system. Landstingsalliansen är angelägen om att medverka till ett system som förbättrar och säkrar vård och säkerhet, allt till gagn för patienterna. Steg för steg får tas för att närma oss en ideal modell för vår tid.
Ny politik för en ny tid?!
Jag ser att moderaternas sjukvårdspolitiska arbetsgrupp nu lagt en slutrapport om framtidens moderata vårdpolitik på sin partistyrelses bord för hantering på en partistämma senare i år. I det som lyfts fram som nytt tycker jag mig se två saker. Det ena att man näst intill ångrar den hittills förda sjukvårdspolitiken. Jag och mitt parti har tillsammans med framför allt moderaterna och folkpartiet reformerat sjukvården i vårt landsting under ett par decennier på sätt som fungerat som förebild för andra landsting. Det både vi kristdemokrater och moderaterna gjorde i början av 90-talet, och det kan även jag ångra, det var att vi hade svårt att skilja på mål och medel när vi initierade "konkurrensprogram" och inbjöd personalgrupper och vårdföretag att medverka i vårdgivandet. Det synsättet rättades snabbt till och idag finns ingen anledning att påstå att någon av oss haft fel fokus i vårdpolitiken. Tvärtom! Om vi slarvade med uttrycken, så blev väldigt mycket i våra reformer utomordentligt bra. Ett tecken på det, tycker jag, är att det snart bara är vänsterpartisterna som vill tillbaka till alltmer av samhällsägt inom hälso- och sjukvårdssektorn.
Det andra är de moderata önskningarna om mer av nationell styrning och ledning av vården. Jag delar inte alla av de tankar man för fram. Och jag delar heller inte min partivän Cathrine Pålsson Ahlgrens idéer i hennes inlägg i Dagens Medicin förra veckan. Hon förordar en statlig nämnd, i likhet med Nämnden för statligt tandvårdsstöd eller Nämnden för läkemedelsförmånen. Den nya nämnden skulle kunna heta Nämnden för sjukvårdsförmåner, eller nåt i den stilen. Jag tror att Cathrine har skäl att tänka om. Jag betraktar utspelet som en testballong. Och jag tror att den spricker.
Om Nya Karolinska
I förra veckans utgåva av Läkartidningen fick jag tillfälle att ge motiv och information om Nya Karolinska. Här erbjuder jag mina läsare möjlighet att titta närmare på inlägget här.
Källa till glädje?
Källa till sorg?
Källa till polemik?
Varför gör ni inte som Halland? Varför gör ni inte som Skåne? Varför gör ni som ni gör? Det fria valet av läkare, det införde vi i Stockholms läns landsting 1993-1994. Den då unga husläkarlagen bröt sosseregeringen nacken av efter valet 1994. Man var troligen rädd för att en reform tillkommen under borgerlig ledning skulle lyckas. Visst hade den brister, liksom alla idag existerande s.k. vårdvalsystem och alla kommande.
I veckan publicerades en rapport, författad av socialdemokraterna i vårt landsting. Det enda som är bra är att patienterna får välja läkare får vi veta. Det uttalandet vill jag räkna som ett framsteg. Så har inte inställningen varit särskilt länge. Men allt annat är fel, dyrt, tokigt och så alarmerande dåligt att så stabila och erfarna s-politiker som Ingela Nylund-Watz och Dag Larsson är chockade och talar om groteska orättvisor. Jag vill inte tro dom. I kommentarerna säger man att den ökade tillgängligheten inte gagnar patienterna…
Under mina år i landstinget (jag är inne på mitt 18:e nu) så har jag inte mött särskilt många som lyft det för tillfället eller mandatperioden gällande ersättningssystemet till närheten av ett idealt system. Landstingsalliansen är angelägen om att medverka till ett system som förbättrar och säkrar vård och säkerhet, allt till gagn för patienterna. Steg för steg får tas för att närma oss en ideal modell för vår tid.
Ny politik för en ny tid?!
Jag ser att moderaternas sjukvårdspolitiska arbetsgrupp nu lagt en slutrapport om framtidens moderata vårdpolitik på sin partistyrelses bord för hantering på en partistämma senare i år. I det som lyfts fram som nytt tycker jag mig se två saker. Det ena att man näst intill ångrar den hittills förda sjukvårdspolitiken. Jag och mitt parti har tillsammans med framför allt moderaterna och folkpartiet reformerat sjukvården i vårt landsting under ett par decennier på sätt som fungerat som förebild för andra landsting. Det både vi kristdemokrater och moderaterna gjorde i början av 90-talet, och det kan även jag ångra, det var att vi hade svårt att skilja på mål och medel när vi initierade "konkurrensprogram" och inbjöd personalgrupper och vårdföretag att medverka i vårdgivandet. Det synsättet rättades snabbt till och idag finns ingen anledning att påstå att någon av oss haft fel fokus i vårdpolitiken. Tvärtom! Om vi slarvade med uttrycken, så blev väldigt mycket i våra reformer utomordentligt bra. Ett tecken på det, tycker jag, är att det snart bara är vänsterpartisterna som vill tillbaka till alltmer av samhällsägt inom hälso- och sjukvårdssektorn.
Det andra är de moderata önskningarna om mer av nationell styrning och ledning av vården. Jag delar inte alla av de tankar man för fram. Och jag delar heller inte min partivän Cathrine Pålsson Ahlgrens idéer i hennes inlägg i Dagens Medicin förra veckan. Hon förordar en statlig nämnd, i likhet med Nämnden för statligt tandvårdsstöd eller Nämnden för läkemedelsförmånen. Den nya nämnden skulle kunna heta Nämnden för sjukvårdsförmåner, eller nåt i den stilen. Jag tror att Cathrine har skäl att tänka om. Jag betraktar utspelet som en testballong. Och jag tror att den spricker.
Om Nya Karolinska
I förra veckans utgåva av Läkartidningen fick jag tillfälle att ge motiv och information om Nya Karolinska. Här erbjuder jag mina läsare möjlighet att titta närmare på inlägget här.
Sunday, March 1, 2009
Stigs reflexioner no. 8
Inte bara en fråga om vårdgaranti och vårdplatsgaranti
Under förra veckoslutet tog med mig ett par veckoutgåvor av Läkartidningen till en läs- och skrivhelg i stugan. Läkarförbundets ordförande, Eva Nilsson-Bågenholm, pläderar i en ledare för att det är dags för sjukvårdshuvudmännen att erbjuda vårdplatsgaranti, inte bara vårdgaranti. Det ligger en del i det, tycker jag.
Sverige har en erkänt god, för att inte säga hög, medicinsk och omvårdnadskvalitet. Men vi ligger efter i fråga om tillgänglighet. Kombinationen av hög medicinsk kvalitet och goda vårdresultat utan undvikbara vårdskador med hög tillgänglighet är idealtillståndet. Och dit måste vi sikta och för det skall vi arbeta.
Under samma veckoslut hann jag läsa en tredjedel av Patientsäkerhetsutredningen (Lundgren) och hela "Utredningen om patientens rätt" (Heinsoo; SOU 2008:127). I dessa båda statliga utredningar finns mycket intressant att ta del av, fördjupa sig uti och låta sig vägledas av.
Toivo Heinsoo har en nyckelmening, som jag ser det, i ett avsnitt om styrning och verksamhetsutveckling. Meningen lyder så här: "En utmaning i detta sammanhang är att tillse att de förslag på åtgärder som övervägs i reglerande syfte främjar och inte hindrar en fortsatt positiv verksamhetsutveckling lokalt och regionalt. Detta är en oerhärt mångfacetterad utmaning."
Alltför ofta fattar vi politiska beslut, bl.a. om ersättningsmodeller, som inte har framtiden för sig och som riskerar hindra verksamhetsutveckling i stället för att främja den.
Ett annat mycket tänkvärt citat i Heinsoos utredning är i sin tur ett citat från Hälso- och sjukvårdslagen, nämligen: "Ledningen av hälso- och sjukvårdsverksamheten ska vara organiserad så att den tillgodoser hög patientsäkerhet, god kvalitet av vården och främjar kostnadseffektivitet."
Jag vill påstå, att detta är lika mycket riktat till den politiska ledningen av hälso- och sjukvården som den är till t.ex. en lokal verksamhetschef. Om inte det hänger ihop, så erbjuder vi inte verksamhetschefens och andra medarbetare i vården bästa tänkbara verksamhetsförutsättningar.
Patientsäkerhetsutredningen (SOU2008:117)
Här behöver jag komplettera läsningen med de återstående två tredjedelarna för att ge mina reflexioner om förslagen. Ett spännande förslag är att nuvarande Lagen om yrkesverksamhet i Hälso- och sjukvården skall ersättas av en särskild lag om patientsäkerhet. Flera av de föreslagna lagparagraferna förefaller självklara, men icke desto mindre angelägna att formulera och småningom stadfästa. Denna utredning, liksom Toivo Heinsoos, vill jag rekommendera till läsning av alla med engagemang i hälso- och sjukvårdspolitiken.
Under förra veckoslutet tog med mig ett par veckoutgåvor av Läkartidningen till en läs- och skrivhelg i stugan. Läkarförbundets ordförande, Eva Nilsson-Bågenholm, pläderar i en ledare för att det är dags för sjukvårdshuvudmännen att erbjuda vårdplatsgaranti, inte bara vårdgaranti. Det ligger en del i det, tycker jag.
Sverige har en erkänt god, för att inte säga hög, medicinsk och omvårdnadskvalitet. Men vi ligger efter i fråga om tillgänglighet. Kombinationen av hög medicinsk kvalitet och goda vårdresultat utan undvikbara vårdskador med hög tillgänglighet är idealtillståndet. Och dit måste vi sikta och för det skall vi arbeta.
Under samma veckoslut hann jag läsa en tredjedel av Patientsäkerhetsutredningen (Lundgren) och hela "Utredningen om patientens rätt" (Heinsoo; SOU 2008:127). I dessa båda statliga utredningar finns mycket intressant att ta del av, fördjupa sig uti och låta sig vägledas av.
Toivo Heinsoo har en nyckelmening, som jag ser det, i ett avsnitt om styrning och verksamhetsutveckling. Meningen lyder så här: "En utmaning i detta sammanhang är att tillse att de förslag på åtgärder som övervägs i reglerande syfte främjar och inte hindrar en fortsatt positiv verksamhetsutveckling lokalt och regionalt. Detta är en oerhärt mångfacetterad utmaning."
Alltför ofta fattar vi politiska beslut, bl.a. om ersättningsmodeller, som inte har framtiden för sig och som riskerar hindra verksamhetsutveckling i stället för att främja den.
Ett annat mycket tänkvärt citat i Heinsoos utredning är i sin tur ett citat från Hälso- och sjukvårdslagen, nämligen: "Ledningen av hälso- och sjukvårdsverksamheten ska vara organiserad så att den tillgodoser hög patientsäkerhet, god kvalitet av vården och främjar kostnadseffektivitet."
Jag vill påstå, att detta är lika mycket riktat till den politiska ledningen av hälso- och sjukvården som den är till t.ex. en lokal verksamhetschef. Om inte det hänger ihop, så erbjuder vi inte verksamhetschefens och andra medarbetare i vården bästa tänkbara verksamhetsförutsättningar.
Patientsäkerhetsutredningen (SOU2008:117)
Här behöver jag komplettera läsningen med de återstående två tredjedelarna för att ge mina reflexioner om förslagen. Ett spännande förslag är att nuvarande Lagen om yrkesverksamhet i Hälso- och sjukvården skall ersättas av en särskild lag om patientsäkerhet. Flera av de föreslagna lagparagraferna förefaller självklara, men icke desto mindre angelägna att formulera och småningom stadfästa. Denna utredning, liksom Toivo Heinsoos, vill jag rekommendera till läsning av alla med engagemang i hälso- och sjukvårdspolitiken.
Monday, February 16, 2009
Reflexioner 2009:08
2009-02-16
Reflexioner 2009:08
Inte bara en fråga om vårdgaranti och vårdplatsgaranti
Under förra veckoslutet tog med mig ett par veckoutgåvor av Läkartidningen till en läs- och skrivhelg i stugan. Läkarförbundets ordförande, Eva Nilsson-Bågenholm, pläderar i en ledare för att det är dags för sjukvårdshuvudmännen att erbjuda vårdplatsgaranti, inte bara vårdgaranti. Det ligger en del i det, tycker jag.
Sverige har en erkänt god, för att inte säga hög, medicinsk och omvårdnadskvalitet. Men vi ligger efter i fråga om tillgänglighet. Kombinationen av hög medicinsk kvalitet och goda vårdresultat utan undvikbara vårdskador med hög tillgänglighet är idealtillståndet. Och dit måste vi sikta och för det skall vi arbeta.
Under samma veckoslut hann jag läsa en tredjedel av Patientsäkerhetsutredningen (Lundgren) och hela ”Utredningen om patientens rätt” (Heinsoo; SOU 2008:127). I dessa båda statliga utredningar finns mycket intressant att ta del av, fördjupa sig uti och låta sig vägledas av.
Toivo Heinsoo har en nyckelmening, som jag ser det, i ett avsnitt om styrning och verksamhetsutveckling. Meningen lyder så här: ”En utmaning i detta sammanhang är att tillse att de förslag på åtgärder som övervägs i reglerande syfte främjar och inte hindrar en fortsatt positiv verksamhetsutveckling lokalt och regionalt. Detta är en oerhärt mångfacetterad utmaning.”
Alltför ofta fattar vi politiska beslut, bl.a. om ersättningsmodeller, som inte har framtiden för sig och som riskerar hindra verksamhetsutveckling i stället för att främja den.
Ett annat mycket tänkvärt citat i Heinsoos utredning är i sin tur ett citat från Hälso- och sjukvårdslagen, nämligen: ”Ledningen av hälso- och sjukvårdsverksamheten ska vara organiserad så att den tillgodoser hög patientsäkerhet, god kvalitet av vården och främjar kostnadseffektivitet.”
Jag vill påstå, att detta är lika mycket riktat till den politiska ledningen av hälso- och sjukvården som den är till t.ex. en lokal verksamhetschef. Om inte det hänger ihop, så erbjuder vi inte verksamhetschefens och andra medarbetare i vården bästa tänkbara verksamhetsförutsättningar.
Patientsäkerhetsutredningen (SOU2008:117)
Här behöver jag komplettera läsningen med de återstående två tredjedelarna för att ge mina reflexioner om förslagen. Ett spännande förslag är att nuvarande Lagen om yrkesverksamhet i Hälso- och sjukvården skall ersättas av en särskild lag om patientsäkerhet. Flera av de föreslagna lagparagraferna förefaller självklara, men icke desto mindre angelägna att formulera och småningom stadfästa. Denna utredning, liksom Toivo Heinsoos, vill jag rekommendera till läsning av alla med engagemang i hälso- och sjukvårdspolitiken.
Reflexioner 2009:08
Inte bara en fråga om vårdgaranti och vårdplatsgaranti
Under förra veckoslutet tog med mig ett par veckoutgåvor av Läkartidningen till en läs- och skrivhelg i stugan. Läkarförbundets ordförande, Eva Nilsson-Bågenholm, pläderar i en ledare för att det är dags för sjukvårdshuvudmännen att erbjuda vårdplatsgaranti, inte bara vårdgaranti. Det ligger en del i det, tycker jag.
Sverige har en erkänt god, för att inte säga hög, medicinsk och omvårdnadskvalitet. Men vi ligger efter i fråga om tillgänglighet. Kombinationen av hög medicinsk kvalitet och goda vårdresultat utan undvikbara vårdskador med hög tillgänglighet är idealtillståndet. Och dit måste vi sikta och för det skall vi arbeta.
Under samma veckoslut hann jag läsa en tredjedel av Patientsäkerhetsutredningen (Lundgren) och hela ”Utredningen om patientens rätt” (Heinsoo; SOU 2008:127). I dessa båda statliga utredningar finns mycket intressant att ta del av, fördjupa sig uti och låta sig vägledas av.
Toivo Heinsoo har en nyckelmening, som jag ser det, i ett avsnitt om styrning och verksamhetsutveckling. Meningen lyder så här: ”En utmaning i detta sammanhang är att tillse att de förslag på åtgärder som övervägs i reglerande syfte främjar och inte hindrar en fortsatt positiv verksamhetsutveckling lokalt och regionalt. Detta är en oerhärt mångfacetterad utmaning.”
Alltför ofta fattar vi politiska beslut, bl.a. om ersättningsmodeller, som inte har framtiden för sig och som riskerar hindra verksamhetsutveckling i stället för att främja den.
Ett annat mycket tänkvärt citat i Heinsoos utredning är i sin tur ett citat från Hälso- och sjukvårdslagen, nämligen: ”Ledningen av hälso- och sjukvårdsverksamheten ska vara organiserad så att den tillgodoser hög patientsäkerhet, god kvalitet av vården och främjar kostnadseffektivitet.”
Jag vill påstå, att detta är lika mycket riktat till den politiska ledningen av hälso- och sjukvården som den är till t.ex. en lokal verksamhetschef. Om inte det hänger ihop, så erbjuder vi inte verksamhetschefens och andra medarbetare i vården bästa tänkbara verksamhetsförutsättningar.
Patientsäkerhetsutredningen (SOU2008:117)
Här behöver jag komplettera läsningen med de återstående två tredjedelarna för att ge mina reflexioner om förslagen. Ett spännande förslag är att nuvarande Lagen om yrkesverksamhet i Hälso- och sjukvården skall ersättas av en särskild lag om patientsäkerhet. Flera av de föreslagna lagparagraferna förefaller självklara, men icke desto mindre angelägna att formulera och småningom stadfästa. Denna utredning, liksom Toivo Heinsoos, vill jag rekommendera till läsning av alla med engagemang i hälso- och sjukvårdspolitiken.
Monday, February 2, 2009
Reflexioner 2009:06
2009-02-02
Reflexioner 2009:06
”Sahlin vill riva upp fri etablering i vården” (2009-01-31 Dagens Nyheter)
Med frontalangrepp mot regeringen och löften om att riva upp den fria etableringsrätten i vården, så inledde partiledaren Mona Sahlin (S) Socialdemokraternas "vårtoppmöte" i Västerås i fredags, berättar bl.a. Dagens Nyheter på årets sista januaridag. Samtidigt fick S-förslaget om nytt sjukvårdspolitiskt program kritik från tungt socialdemokratiskt håll, som publicerades på SvD:s debatt. Landstingsrådet Ingela Nylund Watz och riksdagsledamoten Mikael Damberg menar att en politik saknas för att använda sjukvården offensivt för att skapa tillväxt och jobb. Av debattartikeln framgår att de vill satsa på mer samverkan med industrin inom medicinsk och medicinsk teknisk forskning och utveckling. Ingela och Mikael efterlyser nytänkande, som enligt deras mening lyser med sin frånvaro i programförslaget.
I väsentlig grad kan jag hålla med debattörerna i deras slutsatser. En del av nytänkandet i debattartikeln av Ingela och Mikael uppfattar jag som ett relativt positivt svar på det som jag och Anders Lönnberg (s) skrev i vår DN-debattartikel i maj 2007, som jag i några delar i all ödmjukhet vill dela med mig av igen:
”De som förkunnar att valet står mellan offentlig och privat sektor har fel. Det är inte frågan om antingen eller utan om både och. Vi har en situation numera och kanske framför allt i Stockholms läns landsting som just återspeglar ”både och”.
Vi måste inleda en översyn av vår hälso- och sjukvårdspolitik med denna breda utgångspunkt. Om vi kan lyckas med det i ett blocköverskridande samarbete i syfte att utveckla vårdgivarnas verksamhetsförutsättningar, då har vi tagit ansvar på ett nytt sätt, på ett sätt som vi är övertygade om tilltalar många.
I Stockholms läns landsting befinner vi oss i ett läge där vi har alla förutsättningar att åstadkomma något helt nytt, något som kan tillgodose alla rimliga krav på modern hälso- och sjukvård. Tillfället erbjuds i planeringen och genomförandet av ”Nya Karolinska” Det arbetet kommer att behöva handla om mycket mer än nya lokaler på ett område nära Karolinska Institutet och gamla Karolinska. Det kommer att behöva handla om hälso- och sjukvårdens hela organisation och uppdrag i vårt landsting. Detta historiska tillfälle får vi inte missa.”
....
”Ytterligare skäl för ett närmare samarbete är behovet av stabila förutsättningar för näringslivets investeringar i hälso- och sjukvårdssektorn i Stockholm. Stockholm kan bli en dynamo för medicinsk teknik, läkemedel och bioteknik med jobb och tillväxt för hela regionen om vi kan få till stånd ett samarbetsklimat mellan näringsliv, forskning och sjukvård. Ett samförstånd över blockgränsen är en viktig förutsättning för att skapa en långsiktig trovärdighet för Stockholm som investeringsområde.”
Kommun- och landstingsdagar i Örebro
Med lätt överdrift påstod jag följande i mitten av förra veckan: ”Om jag räknat rätt, så genomför kristdemokraterna sina femtonde kommun- och landstingsdagar i Örebro i slutet av denna vecka”. Jag räknade fel, det var trettonde gången. I år var vi 1.140 deltagare som skaffade oss nya lärdomar och bytte erfarenheter från vardag och reformer inom den kommunala sektorn.
Nyttigt projekt i Norrtälje
Under kommun- och landstingsdagarna hade jag själv förmånen att tillsammans med förvaltningschefen Karin Thalén och vd Lars Skoglund medverka i ett seminarium om erfarenheter från ”TioHundra-projektet”, det som vi inledningsvis kallade för Norrtäljeprojektet. Det är en unik samverkan mellan Norrtälje kommun och Stockholms läns landsting, där en politiskt sammansatt nämnd svarar för planering, beställning och finansiering av all vård och omsorg utom barnomsorg och tandvård. Ett vårdbolag, Tiohundra AB, ägt till lika delar av Norrtälje kommun och landstinget, ansvarar för driften av offentligt ägda verksamheter inom nämnda områden.
Intressant är att kunna konstatera att vården och omsorgen i allt väsentligt förbättrats, förtroendet från patienter och närstående har ökat och detta samtidigt som kostnadseffektiviteten förbättrats och styr- och ledningsfunktioner utvecklats. Det gläder mig alldeles särskilt eftersom jag betraktar mig och mitt parti som en av tillskyndarna av den organisation vi nu driver i projektform och som jag hoppas kan finna en permanent, förstärkt och utvecklad form efter den utvärdering som kommer att genomföras under året.
Ett tänkvärt citat:
”Det bästa är att veta vad man letar efter innan man början leta efter det.”
Reflexioner 2009:06
”Sahlin vill riva upp fri etablering i vården” (2009-01-31 Dagens Nyheter)
Med frontalangrepp mot regeringen och löften om att riva upp den fria etableringsrätten i vården, så inledde partiledaren Mona Sahlin (S) Socialdemokraternas "vårtoppmöte" i Västerås i fredags, berättar bl.a. Dagens Nyheter på årets sista januaridag. Samtidigt fick S-förslaget om nytt sjukvårdspolitiskt program kritik från tungt socialdemokratiskt håll, som publicerades på SvD:s debatt. Landstingsrådet Ingela Nylund Watz och riksdagsledamoten Mikael Damberg menar att en politik saknas för att använda sjukvården offensivt för att skapa tillväxt och jobb. Av debattartikeln framgår att de vill satsa på mer samverkan med industrin inom medicinsk och medicinsk teknisk forskning och utveckling. Ingela och Mikael efterlyser nytänkande, som enligt deras mening lyser med sin frånvaro i programförslaget.
I väsentlig grad kan jag hålla med debattörerna i deras slutsatser. En del av nytänkandet i debattartikeln av Ingela och Mikael uppfattar jag som ett relativt positivt svar på det som jag och Anders Lönnberg (s) skrev i vår DN-debattartikel i maj 2007, som jag i några delar i all ödmjukhet vill dela med mig av igen:
”De som förkunnar att valet står mellan offentlig och privat sektor har fel. Det är inte frågan om antingen eller utan om både och. Vi har en situation numera och kanske framför allt i Stockholms läns landsting som just återspeglar ”både och”.
Vi måste inleda en översyn av vår hälso- och sjukvårdspolitik med denna breda utgångspunkt. Om vi kan lyckas med det i ett blocköverskridande samarbete i syfte att utveckla vårdgivarnas verksamhetsförutsättningar, då har vi tagit ansvar på ett nytt sätt, på ett sätt som vi är övertygade om tilltalar många.
I Stockholms läns landsting befinner vi oss i ett läge där vi har alla förutsättningar att åstadkomma något helt nytt, något som kan tillgodose alla rimliga krav på modern hälso- och sjukvård. Tillfället erbjuds i planeringen och genomförandet av ”Nya Karolinska” Det arbetet kommer att behöva handla om mycket mer än nya lokaler på ett område nära Karolinska Institutet och gamla Karolinska. Det kommer att behöva handla om hälso- och sjukvårdens hela organisation och uppdrag i vårt landsting. Detta historiska tillfälle får vi inte missa.”
....
”Ytterligare skäl för ett närmare samarbete är behovet av stabila förutsättningar för näringslivets investeringar i hälso- och sjukvårdssektorn i Stockholm. Stockholm kan bli en dynamo för medicinsk teknik, läkemedel och bioteknik med jobb och tillväxt för hela regionen om vi kan få till stånd ett samarbetsklimat mellan näringsliv, forskning och sjukvård. Ett samförstånd över blockgränsen är en viktig förutsättning för att skapa en långsiktig trovärdighet för Stockholm som investeringsområde.”
Kommun- och landstingsdagar i Örebro
Med lätt överdrift påstod jag följande i mitten av förra veckan: ”Om jag räknat rätt, så genomför kristdemokraterna sina femtonde kommun- och landstingsdagar i Örebro i slutet av denna vecka”. Jag räknade fel, det var trettonde gången. I år var vi 1.140 deltagare som skaffade oss nya lärdomar och bytte erfarenheter från vardag och reformer inom den kommunala sektorn.
Nyttigt projekt i Norrtälje
Under kommun- och landstingsdagarna hade jag själv förmånen att tillsammans med förvaltningschefen Karin Thalén och vd Lars Skoglund medverka i ett seminarium om erfarenheter från ”TioHundra-projektet”, det som vi inledningsvis kallade för Norrtäljeprojektet. Det är en unik samverkan mellan Norrtälje kommun och Stockholms läns landsting, där en politiskt sammansatt nämnd svarar för planering, beställning och finansiering av all vård och omsorg utom barnomsorg och tandvård. Ett vårdbolag, Tiohundra AB, ägt till lika delar av Norrtälje kommun och landstinget, ansvarar för driften av offentligt ägda verksamheter inom nämnda områden.
Intressant är att kunna konstatera att vården och omsorgen i allt väsentligt förbättrats, förtroendet från patienter och närstående har ökat och detta samtidigt som kostnadseffektiviteten förbättrats och styr- och ledningsfunktioner utvecklats. Det gläder mig alldeles särskilt eftersom jag betraktar mig och mitt parti som en av tillskyndarna av den organisation vi nu driver i projektform och som jag hoppas kan finna en permanent, förstärkt och utvecklad form efter den utvärdering som kommer att genomföras under året.
Ett tänkvärt citat:
”Det bästa är att veta vad man letar efter innan man början leta efter det.”
Monday, January 26, 2009
Reflexioner 2009:04
2009-01-23
Reflexioner 2009:04
Krisen hos kristdemokraterna – finns den?
Förra veckans val av kandidater till valsedeln inför årets val till EU-parlamentet hos kristdemokraterna har väckt uppståndelse så till den grad att det blir kvällstidningsuppslag och särskilt debattprogram i Public Servicetelevisionen.
Jag undrar om mitt partis hantering av provvalsresultat skiljer sig så markant från andra partiers. Jo, i ett fall skiljer det sig och det är i förhållande till miljöpartiets. Jag tycker mig ha sett att dom vänder på kuttingen. Provvalet med medlemsröster kommer sist.
Om skillnaden mellan provval och nominering hos moderaterna av t.ex. fru Bildt, har det inte varit så mycket medial uppståndelse. Inte heller har vi sett särskilt mycket om folkpartiets och ingenting om centerns.
Att nomineringskommittéernas förslag skiljer sig från beslutande organs slutsatser är vanligt och väcker inte så mycket uppseende. Att kristdemokraternas partifullmäktiges röstande delegater i utomordentlig stor utsträckning stödde nomineringskommitténs förslag hamnar i skuggan av debatten om Lennart Sacrédeus´ kandidatur.
Det har blåst många vindar emot kristdemokraterna, storm och orkan har förekommit. Jag minns 70-talets borgerliga väl organiserade kampanjer emot oss. Jag minns tydligt de 27 år det tog innan partiet kom in i riksdagen.
Vilka partier är i kris på riktigt? Frågan är om inte krisstämpeln lika gärna kunde sättas på centern och folkpartiet som nu utgör tredjedelar av vad dom varit. Nej, kristdemokraterna och alliansen har framtiden för sig. Valresultaten från 50-, 60- och 70-talen betyder ingenting idag. Att se tillbaka kan ge lite relief till dagens situation, men med de insikter vi har idag och som skall vara vägledande fram till tredje söndagen i september 2010, så knyter jag bara förhoppningar till de närmaste årens politiska arbete och väljarnas stöd i nästa allmänna val.
Vi är alldeles för korttänkta…
Villkoren för samhällets styrning av sjukvården behöver förändras. Det stora problemet är det politiskt ljumma intresset för långsiktigt verkande metoder. Vi skyller ibland på att mandatperioderna är för korta. Problemet är, anser jag, att många av oss är alltför korttänkta och sätter partiets välfärd före patienternas och medarbetarnas.
Jag läser i veckans nummer av Dagens Medicin, att moderaterna vill vara självkritiska med hänvisning till att man ”i för hög grad diskuterat formerna för sjukvården snarare än dess innehåll.” Så insiktsfullt. Men vad mer i artikeln av Filippa Reinfeldt och Per Schlingman? Svaret är ökat nationellt ansvar med bl.a. en patienträttighetslagstiftning som reglerar bland annat vilka maximala väntetider som skall gälla. Vällovligt, men alldeles för tunt, tycker jag.
Av sjukvårdsdebatten, den ofta alldeles för ytliga, så kan man få intryck av att alla patienter har likartade behov och alla kan mötas av slimmat sjukvårdssystem.
Innan man kan beskriva och lagstifta maximala väntetider, så måste vi ha bättre kunskap om vårdbehoven. Om det nationella ansvaret skall öka eller statens inflytande intervenera mera, så får staten lov att ställa upp för sjukvårdshuvudmännen och ge oss instrument och resurser för att identifiera och beskriva vårdbehoven så att de kan bli underlag för vår planering och finansiering, i stället för den nu väl evidensbaserade metoden, som går ut på att räkna upp vårdens resurser med lite mindre än förväntad inflation. Evidensen i sammanhanget uppmuntrar inte.
Ett tänkvärt citat:
”Simplicity is the utmost sophistication”.
Reflexioner 2009:04
Krisen hos kristdemokraterna – finns den?
Förra veckans val av kandidater till valsedeln inför årets val till EU-parlamentet hos kristdemokraterna har väckt uppståndelse så till den grad att det blir kvällstidningsuppslag och särskilt debattprogram i Public Servicetelevisionen.
Jag undrar om mitt partis hantering av provvalsresultat skiljer sig så markant från andra partiers. Jo, i ett fall skiljer det sig och det är i förhållande till miljöpartiets. Jag tycker mig ha sett att dom vänder på kuttingen. Provvalet med medlemsröster kommer sist.
Om skillnaden mellan provval och nominering hos moderaterna av t.ex. fru Bildt, har det inte varit så mycket medial uppståndelse. Inte heller har vi sett särskilt mycket om folkpartiets och ingenting om centerns.
Att nomineringskommittéernas förslag skiljer sig från beslutande organs slutsatser är vanligt och väcker inte så mycket uppseende. Att kristdemokraternas partifullmäktiges röstande delegater i utomordentlig stor utsträckning stödde nomineringskommitténs förslag hamnar i skuggan av debatten om Lennart Sacrédeus´ kandidatur.
Det har blåst många vindar emot kristdemokraterna, storm och orkan har förekommit. Jag minns 70-talets borgerliga väl organiserade kampanjer emot oss. Jag minns tydligt de 27 år det tog innan partiet kom in i riksdagen.
Vilka partier är i kris på riktigt? Frågan är om inte krisstämpeln lika gärna kunde sättas på centern och folkpartiet som nu utgör tredjedelar av vad dom varit. Nej, kristdemokraterna och alliansen har framtiden för sig. Valresultaten från 50-, 60- och 70-talen betyder ingenting idag. Att se tillbaka kan ge lite relief till dagens situation, men med de insikter vi har idag och som skall vara vägledande fram till tredje söndagen i september 2010, så knyter jag bara förhoppningar till de närmaste årens politiska arbete och väljarnas stöd i nästa allmänna val.
Vi är alldeles för korttänkta…
Villkoren för samhällets styrning av sjukvården behöver förändras. Det stora problemet är det politiskt ljumma intresset för långsiktigt verkande metoder. Vi skyller ibland på att mandatperioderna är för korta. Problemet är, anser jag, att många av oss är alltför korttänkta och sätter partiets välfärd före patienternas och medarbetarnas.
Jag läser i veckans nummer av Dagens Medicin, att moderaterna vill vara självkritiska med hänvisning till att man ”i för hög grad diskuterat formerna för sjukvården snarare än dess innehåll.” Så insiktsfullt. Men vad mer i artikeln av Filippa Reinfeldt och Per Schlingman? Svaret är ökat nationellt ansvar med bl.a. en patienträttighetslagstiftning som reglerar bland annat vilka maximala väntetider som skall gälla. Vällovligt, men alldeles för tunt, tycker jag.
Av sjukvårdsdebatten, den ofta alldeles för ytliga, så kan man få intryck av att alla patienter har likartade behov och alla kan mötas av slimmat sjukvårdssystem.
Innan man kan beskriva och lagstifta maximala väntetider, så måste vi ha bättre kunskap om vårdbehoven. Om det nationella ansvaret skall öka eller statens inflytande intervenera mera, så får staten lov att ställa upp för sjukvårdshuvudmännen och ge oss instrument och resurser för att identifiera och beskriva vårdbehoven så att de kan bli underlag för vår planering och finansiering, i stället för den nu väl evidensbaserade metoden, som går ut på att räkna upp vårdens resurser med lite mindre än förväntad inflation. Evidensen i sammanhanget uppmuntrar inte.
Ett tänkvärt citat:
”Simplicity is the utmost sophistication”.
Wednesday, January 21, 2009
Reflexioner 2009:03
2009-01-21
Reflexioner 2009:03
Kvalitetsupphandling – ett nytt verksamt utvecklingsmedel!
I och med 2009 inleds privat drift av ett par stora geriatriska enheter i Stockholms län. Igår invigdes Capio Geriatrik vid Dalens sjukhus av socialministern, Göran Hägglund. Capio Geriatrik vid Dalens sjukhus är den ena av de två klinker som kvalitetsupphandlades under 2008. Det politiska initiativet togs av min partikollega Pia Lidwall, gruppledare för Kristdemokraterna i Stockholms läns landsting och ordförande i Hälso- och sjukvårdsnämndens beredning för vård av äldre och multisjuka.
Sättet att upphandla skiljer sig markant från det traditionella inom sjukvården. Här blir det fokus på kvalitet och bara kvalitet i kombination med utvecklingsambitioner från entreprenören.
Det har gjorts en del kvalitetsupphandlingar från några kommuner för bl.a. äldreomsorg. Så vitt det är bekant för mig, så är den här geriatrikupphandlingen i Stockholm den första inom landstingssfären. Det är, som bekant, inte unikt att pionjärinsatserna görs i Stockholms läns landsting. Andra landsting är välkomna att välja den modell vi nu har prövat och som vi tror kommer att ge gott resultat.
I de områden som de två geriatriska sjukhusen verkar finns omkring 55~000 patienter. Upphandlingen av verksamheten vid Dalens sjukhus omfattar geriatrisk slutenvård, demensutredningar, avancerad hemsjukvård, palliativ vård och primärvårdsjour i södra Stockholm.
Berörda vårdberoende gamla och deras närstående är att gratulera och Capio Geriatrik vill jag önska all framgång.
Barack Obamas presidentvardag börjar idag
Intresset och stödet för USA:s nye president är stort och värt att uppmärksamma. Han analyseras runt om i världen och kommer att följas med växande intresse, tror jag.
I början av november förra året hade jag reflexioner inför valet av president i USA. Då skrev jag in ett par citat ur Obamas bok Audacity of Hope, som jag då just läst. Inför hans tillträde i ämbetet vill jag gärna dela med mig av det igen. Det får också bli dagens tänkvärda citat…
- The demands of party loyalty, the imperative of campaigns, and the amplification of conflict by the media all contribute to an atmosphere of suspicion. Moreover, most people who serve in Washington have been trained either as lawyers or as political operatives – professions that tend to place premium on winning arguments rather tan solving problems.
Good luck, Mr President!
Reflexioner 2009:03
Kvalitetsupphandling – ett nytt verksamt utvecklingsmedel!
I och med 2009 inleds privat drift av ett par stora geriatriska enheter i Stockholms län. Igår invigdes Capio Geriatrik vid Dalens sjukhus av socialministern, Göran Hägglund. Capio Geriatrik vid Dalens sjukhus är den ena av de två klinker som kvalitetsupphandlades under 2008. Det politiska initiativet togs av min partikollega Pia Lidwall, gruppledare för Kristdemokraterna i Stockholms läns landsting och ordförande i Hälso- och sjukvårdsnämndens beredning för vård av äldre och multisjuka.
Sättet att upphandla skiljer sig markant från det traditionella inom sjukvården. Här blir det fokus på kvalitet och bara kvalitet i kombination med utvecklingsambitioner från entreprenören.
Det har gjorts en del kvalitetsupphandlingar från några kommuner för bl.a. äldreomsorg. Så vitt det är bekant för mig, så är den här geriatrikupphandlingen i Stockholm den första inom landstingssfären. Det är, som bekant, inte unikt att pionjärinsatserna görs i Stockholms läns landsting. Andra landsting är välkomna att välja den modell vi nu har prövat och som vi tror kommer att ge gott resultat.
I de områden som de två geriatriska sjukhusen verkar finns omkring 55~000 patienter. Upphandlingen av verksamheten vid Dalens sjukhus omfattar geriatrisk slutenvård, demensutredningar, avancerad hemsjukvård, palliativ vård och primärvårdsjour i södra Stockholm.
Berörda vårdberoende gamla och deras närstående är att gratulera och Capio Geriatrik vill jag önska all framgång.
Barack Obamas presidentvardag börjar idag
Intresset och stödet för USA:s nye president är stort och värt att uppmärksamma. Han analyseras runt om i världen och kommer att följas med växande intresse, tror jag.
I början av november förra året hade jag reflexioner inför valet av president i USA. Då skrev jag in ett par citat ur Obamas bok Audacity of Hope, som jag då just läst. Inför hans tillträde i ämbetet vill jag gärna dela med mig av det igen. Det får också bli dagens tänkvärda citat…
- The demands of party loyalty, the imperative of campaigns, and the amplification of conflict by the media all contribute to an atmosphere of suspicion. Moreover, most people who serve in Washington have been trained either as lawyers or as political operatives – professions that tend to place premium on winning arguments rather tan solving problems.
Good luck, Mr President!
Subscribe to:
Posts (Atom)